LUSTfyllt möte – Scenkonstkritiker Sofia Nyberg deltog i festival för halvfärdiga idéer
Satt på bussen 8.11 påväg mot Södervik och LUST/DEMO #8 – en minifestival för halvfärdiga idéer. Satt där ivrig, men tydligen även nervös för mitt haltande lokalsinne fick överhanden och föste av mig några hållplatser för tidigt. Fan, tänkte jag. Typiskt. I retsamt duggregn småsprang jag gatan fram i sällskap av tanken på att skämmas då jag sannolikt skulle komma för sent. Vilket jag inte gjorde, och skämmas skulle jag inte ha behövt oavsett insåg jag väl där, för stämningen var verkligen inte en av grogrund för skam. Tvärtom. Jag tycker mig ha varit på tillräckligt många gruppsammankomster för att kunna säga att den här var ovanligt avslappnad och tillåtande.
Idén med demo-festivalen är att halvfärdiga scenkonstverk ska få möjlighet att pröva sina vingar, för att sedan återvända med feedback till boet och bygga vidare på sin lyftkraftighet. Festivalen innebär möten på flera fronter. Dels får konstverken möta en publik, och enkom av detta tror jag de förvandlas, lite på motsvarande sätt som en tanke förändras då man säger den högt; någonting suddigt skalas av, tanken får egen röst och man ges möjlighet att lyssna till vad den faktiskt säger, vilket kan vara något ganska annat än det man tyckte sig höra i sitt huvud. Därtill är publiken inte vilken publik som helst utan såväl kunniga kollegor som provflygare, även de. Detta gör att alla inblandade befinner sig på samma sårbara plats och på samma plats av att vilja få färdkost på vägen framåt. Dels fanns då även en kritikdemo bestående av Otto Ekman och undertecknad. Även vi placerades på sårbar plats, eftersom vår uppgift var att på under 45 minuter skriva varsin text vid slutet av dagen om det vi varit med om och läsa upp den för arbetsgrupperna som i sin tur fick ge feedback åt oss.
Till skillnad från skådespelare är man ju som kritiker inte van vid att vara på display. Vi sitter hemma på vår kammare och filar fram ett ord i taget och lämnar ifrån oss något som skapats bakom ridå. Och även om det kan kännas nervöst att visa upp sin text är den ändå kontrollerad och därmed välsignad av en själv. Nu förde tidspressen med sig att vi inte över huvud taget hann kontrollera och välsigna, utan det var snabba tag med yxan som gällde och det kändes ganska osäkert att visa upp vad det blev, jag visste knappt själv vad jag hade huggit fram. Samtidigt är det befriande att måsta släppa kontrollen, och precis som då jag för länge länge sedan deltog i en skrivarkurs med Henrik Jansson på Hangö sommaruni fick jag också erfara hur gott det gör för ens förmåga att hålla sina inre dörrar öppna.
På festivalen deltog fem demon utöver kritikdemon, vardera 25 minuter lång. Direkt efter respektive demo förflyttade vi oss till ett annat rum och en gruppdiskussion följde, även de 25 minuter vardera. Diskussionerna leddes av dramaturg Per Ehrström och följde en beprövad struktur, vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg, men enligt vilken alla utom de ifrågavarande konstnärerna inledningsvis får säga vad de tyckte fungerade i föreställningen och de som håller med säger “plus 1”. Ibland kunde det bli väldigt många plus 1 och min tacksamhet var stor över att jag inte var den som behövde hålla räkning. Efter utsagor om vad som fungerade, fick publiken på samma sätt uttrycka vad de hade önskat mer av (en för övrigt betydligt trevligare utgångspunkt än “vad fungerade inte”). Plus 1-systemet var i bruk även här. Avslutningsvis fick konstnärerna själva komma till tals och publiken fick ställa öppna frågor.
Jag måste säga att det var intressant att se (och vara delaktig i) den här typens kreativa process in vivo. Det fördjupar insikten vilket jättejobb som ligger bakom varje detalj i en färdig föreställning, någonting man i vanliga fall inte nödvändigtvis reflekterar över som publik. För mitt inre började jag se havsanemoner, för mig den tydligaste bilden av ett öppet rörligt system. Havsanemonens mun är konstruerad på ett sådant sätt att vattnet för in syre via vissa vägar och parallellt ut avfallsprodukter via andra, dvs den utvecklas och avvecklas i samma andetag; sinnebilden för ett kreativt varande.
Jag nämnde tidigare hur kritikdemon på samma sätt som skådespelarna var på en sårbar plats med våra produkter. En annan infallsvinkel på vårt deltagande var närmandet mellan scenkonstnärer och kritiker. Vanligtvis befinner vi ju oss i olika rum, nu var vi bokstavligen i samma, och lite skrämmande kändes det nog att läsa upp min text direkt inför dem den gällde. Det blir så nära. Lite lättades det av att det inte var fråga om regelrätt kritik, utan snarare en upplevelse av det som skett under dagen tillsammans med dem, men ofrånkomligt även av dem. Men närhet möjliggör perspektivbyte, man kommer liksom åt att byta glasögon med varandra, och glasögon som byts transformerar sina bärare. Både de och vi uttryckte en upplevelse av detta. Jag och Otto skrev ganska olika texter men det roliga var att vi ovetandes om varandras tankar hade fångat upp samma grundingrediens ur dagen, den som heter rörelse från det gamla till det nya. Eller identitetsbygge.
Min text blev ungefär såhär (har klippt bort allt specifikt om själva demona enligt god tystnadspliktspraxis):
Jaa vad ska man skriva - å skriva snabbt - efter en dag som denna? Den enda möjligheten är ju att släppa ut det som ramlar fram, ingen annan väg kan väl finnas. Det är ödmjukande, och det är också ödmjukande att på det sättet befinna sig i samma position som alla er som visat sina demon här idag. Det vill säga att visa upp sig halvfärdig. Visa upp något man i retrospekt kanske inte står för.
Min ingång till all konst är att låta den rinna igenom mig och se vad som fastnar. Typ som om jag är ett nät och det jag är med om är fiskar. Man får se vad som fastnar. Och de fastnade fiskarna lossar man sedan ur nätet och tillreder av dem någon lämplig anrättning.
Det var ju fem demon i dag, vilket är ganska mycket. Och de var alla väldigt olika. Men jag tycker mig ha fått vissa gemensamma fiskar i mitt nät. Frågor kring aktivitet och passivitet är den ena. Identitet den andra, en på sätt och vis ganska övergripande fisk, för hela idén med festivalen är ju att varje demo ska komma vidare i sin identitetsutveckling. Typ bli det själv som den inte ännu är, “Jag ska bli den jag ska bli” som det egentligen står i den hebreiska texten då Moses möter Gud i den brinnande busken. Men även inom varje demo, tycker jag, var identitetsfrågan uttrycklig.
(...)
Handlingarnas väg gick genom ett spänningsfält mellan passivitet och aktivitet. Och de facto är att visa upp det man gjort, få feedback på det och sedan bygga vidare, en process inom samma spänningsfält: att bevara det redan skapade är analogt med det passiva, att ta in nytt, bryta upp, införliva, forma om, med det aktiva.
Festivalens övergripande idé tycks alltså motsvara åtminstone en aspekt av varje demos frågeställning.
Vid 23-tiden var dagen i pulkan och skumpan i glasen. Vissa skulle fortsätta ut, men medelålders jag for hem tillräckligt tipsy och trött.
Sofia Nyberg är frilansande scenkonstkritiker