Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis tal under prisceremonin för Årets kritiska text

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli fungerade som domare i tävlingen Årets kritiska text 2025. Här kan du läsa hans tal under prisceremonin i Textens hus den 27 november.

Pristagaren Rakel Similä, kritikombud Daniel Wickström Grönroos och domare Nicholas Ringskog Ferrada-Noli under prisceremonin för Årets kritiska text 2025. Foto: Sara Rönnqvist.

Kritiken är svaret. Man kan se konsten som ett rop, från människan ut i rymden: här är jag! Jag finns! Jag har funnits! Detta har jag tänkt! Detta har jag känt! Och kritiken är svaret på det ropet, som lyder: jag hör dig. Jag ser dig. Och konsten reagerar på det svaret. Och det är just det fenomenet, alltså konstens benägenhet att ta intryck av kritik och på ett eller annat sätt påverkas av den, som ger kritik existensberättigande. 

Kritiken är nödvändig för att konsten ska bli mer dialog och mindre monolog. Utan kritik blir konstnären som en präst som predikar för åhörarna – de kan välja att lyssna eller inte lyssna, de kan välja att närvara eller inte, men de har ingen egen röst i kyrkan. Med kritiken får publiken en röst, eller snarare flera röster, och det är röster som kan vara lika intressanta och skarpsinniga som konstnärens egen röst. Så det uppstår ett samtal, eller en pingpongmatch mellan konst och kritik, och det är den dynamiken som finns på det pingisbordet som är kulturens dynamik.

Den stora litteraturkritikern, poeten och översättaren Madeleine Gustavsson skrev en gång om ett möte hon haft med Paolo Milano, en legendarisk italiensk kritiker som föddes i början av 1900-talet och dog på 1980-talet. Han sa såhär till Madeleine: ”enheten är inte du eller jag, och inte heller du-och-jag, utan du och jag och detta tredje som finns mellan oss”. Vad menade han med det? Jag tänker att han menade att enheten, det är kulturen, gemenskapen. Och det finns något mellan människorna som tar del av konstverken, något osynligt men reellt. Det finns en erfarenhet som är delad, som skapas av människor tillsammans, och den erfarenheten är värd någonting i sig själv. Kritikern är alltid subjektiv, aldrig objektiv, men förhåller sig alltid till en gemensam erfarenhet. Det är den som gör att vi kan prata om exempelvis skönhet och förstå varandra, för den skapar en gemensam uppsättning värden, ett gemensamt språk för konsten. Och det här gemensamma, det förändras visserligen över tid och plats, det är inte universellt och evigt, men att det förändras och muteras betyder inte att det inte existerar.

Kritik är en litterär genre i sig själv, det är ett yngre syskon till lyrik och epik och dramatik. Att läsa en bra recension är en njutning i sig. Jag tycker att den amerikanska filmkritikern Pauline Kael kan skriva lika hisnande saker som Tomas Tranströmer eller Marcel Proust – man får uppleva ögonblick av överraskande sanning, och det är berusande. Man får syn på saker som man inte hade fått syn på utan kritikerns ord. Och konsten växer framför ens ögon, blir tyngre och rikare och mer intressant.

Om man vill vara elak kan man säga att kritiken är en parasit på andra konstformer, och det stämmer, för kritik kan inte existera utan ett föremål för kritiken. Men om man vill vara snäll kan man istället titta på vad som gör kritiken unik som litterär genre. Och det som utmärker den, tycker jag, är att den förenar etik med estetik. Det finns ett sorts rättvisepatos i kritik, för kritiken säger ”stopp! Det här är inte bra, det här är en bluff, det här måste ni genomskåda” och den kan också säga ”hallå, det här måste ni uppmärksamma, det här förtjänar mer utrymme, det här är orättvist ouppskattat”. Det är det som skiljer kritik från övrig kulturjournalistik, för övrig kulturjournalistik rapporterar och för vidare, utan värdering annat än rent nyhetsvärderande. Men kritiken nöjer sig ju inte med det, den vänder sig mot konsten, ifrågasätter den, bråkar med den. Och det låter kanske som att kritiken är en polis eller en domstol, eller ett elevrådsordförande eller en besserwisser, och det är ju inte så smickrande. Men det är där estetiken kommer in. Kritiken har samma verktyg som skönlitterära författare för att övertyga läsaren. Kritikens språk kan vara magiskt. Och det lyfter konstverket, oavsett om det är en positiv eller negativ recension. 

Man kan tycka att det är tråkigt att kritikerna i modernismens gryning gav väldigt elaka recensioner av exempelvis Arnold Schönbergs musik. Men om det inte hade funnits någon kritik då så hade ingen över huvud taget uppmärksammat Schönberg, han hade kommit och gått och blivit bortglömd. För hans musik passade inte in i den allmänna uppfattningen om hur musik skulle låta. Men tack vare kritiken spreds Schönbergs namn, och alla som var trötta på konservativ musik sökte upp hans musik, och snart blev han en ikon för avantgardet och idag kan man konstatera att han faktiskt förändrade hela konstmusiken.

Utan kritik hade konsten haft popularitet som enda riktmärke. Det hade varit dåligt för den konstintresserade allmänheten, för de hade fått ett mer begränsat konstutbud. Det hade också varig dåligt för konstnärliga utövare, för de hade gått miste om ett intellektuellt samtal kring sin konst, något som fördjupar den och sätter den i kontakt med nya kontexter. Kritiken gör att alla skärper sig och blir mer nyanserade i förhållande till konst, både konstnär, publik och kritikern själv. Den flyttar konsten från dikotomin ”jag gillar”/”jag gillar inte” till frågan ”varför är det här intressant?” Kritiken gör konsten mer mångfacetterad, kritiken gör konsten roligare att tänka på och umgås med. 

Så jag tänker såhär: människor behöver kanske inte kritik, men människor behöver konst, och konst behöver kritik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är kulturjournalist, författare och redaktör på Kungliga Operan i Stockholm