Jag vill ha svett! – Ensam på Hangö Teaterträff

Kritikbyrån

15 juni

Skrivet av

Texten är skriven under Kritikbyråns kritikverkstad med Cecilia Djurberg under Hangö teaterträff 2020.

Coronakrisen har tvingat Hangö Teaterträff ut på nätet. I och med det digitala klivet, där publiken får följa festivalen online och via Yle Arenan, ryker hela den taktila upplevelsen av teaterrummet, människorna, värmen, dofterna, ljuset eller mörkret, den fysiska närheten till bänkgrannen och till skådespelarna – allt det är borta nu och istället sitter vi vid våra skärmar. Vilket knappast är någon regelrätt träff.

Faktum är att festivalbesökarna i år upplever en del av föreställningarna helt och hållet ensamma, utan att någon annan människa finns där. Det gäller till exempel Nina-Maria Häggbloms stämningsfulla och fantasieggande chatbotdrama Minnesbyrån, där publiken interagerar med ett förprogrammerat datorprogram via Facebook Messenger och på det sättet bearbetar ett minne av en konflikt ur det förflutna.

Det gäller också i någon mån She She Pops Kanon Remote som är en telefontjänst dit publiken får ringa och höra en skådespelare återge ett minne från en viktig teaterhändelse och efter det dela med sig av ett eget minne. Den som ringer är visserligen inte mol allena, där finns en riktig människa på tråden och det uppstår kommunikation.

Både Minnesbyrån och Kanon Remote handlar om att återkalla ett minne från tiden före coronakrisen och berätta om det på olika sätt, även om det i Minnesbyrån inte finns någon som lyssnar. Här aktualiseras den provocerande frågan huruvida det vi får ta del av digitalt under festivalen överhuvudtaget är teater. Det är ett uttalat mål som Hangö Teaterträffs konstnärliga råd har med festivalen, att besökarna ska ställa sig den frågan.

Så, är det här teater? Det står uttryckligen i festivalprogrammet att Kanon Remote inte är någon föreställning, utan en tjänst, men där befinner sig åskådaren i alla fall i en tät och i många fall känsloladdad kontakt med en levande skådespelare per telefon, vilket gör det till ett slags teater för mig.

När det gäller Minnesbyrån är det knepigare för där finns ingen människokontakt överhuvudtaget. Jag är helt ensam med min upplevelse och leker anonymt med en maskin. Ingen vet vilket minne jag återkallar inuti mitt eget huvud när jag klickar mig framåt i berättelsen som jag matas med via chatten och jag känner det hela tiden: det är ingen annan här, jag är helt ensam. Och ändå händer något magiskt som påminner om teater: jag berörs och jag kommer förändrad ut på andra sidan, men det som är annorlunda är att ingen kontakt de facto har ägt rum. Interaktionen är en illusion. Jag har inte träffat någon och ingen har träffat mig.

Att vara ensam på teatern är något mycket nytt för såväl publik som scenkonstnärer. Allt sedan Hangö Teaterträff grundades år 1992 har den kollektiva upplevelsen av scenkonsten, av varandra och av det natursköna Hangö – stämningen, allt – varit central. Faktum är att den kollektiva upplevelsen av teater har varit central genom hela teaterhistorien. Det skriver teaterforskare Laura Gröndahl mer om i sin läsvärda essä Teater och teknologi som finns på Hangö Teaterträffs webbplats.

Flera av föreställningarna på årets festival är visserligen interaktiva på något sätt och fungerar som ett svalkande balsam på min ömmande ensamhetskänsla. Den muntraste bekantskapen i den interaktiva genren är den charmerande Torbjörn LIVE. Föreställningen är en interaktiv berättelse om Torbjörn (Alex Holmlund) som borde jobba på distans men inte pallar för trycket när hans sadistiska chef (Ole Öwre) kräver att han ska lämna in en rapport inom loppet av 20 minuter.

Torbjörn får panik. Han passiveras totalt och blir en spelpjäs i ett datorspel som tittarna kan styra med kommandon via Zoom. Den fulsnygga spelgrafiken signerad Henrik Gullmets är en kärleksfull hyllning till gamla MS DOS-spel med pixlade textelement som blinkar stora och påträngande på datorskärmen ackompanjerad av fjantig men helt förtjusande 8-bit-musik som får mitt hjärta att brista för Torbjörn. Det är retronostalgi med ett bråddjup av ångest i prestationssamhället som tilltalar mig så att kallsvetten (svetten!) bryter fram. Den nervpirrande föreställningen handlar för mig om en psykisk kollaps triggad av coronapandemin och ett dehumaniserat arbetsliv.

Vi är vana vid att ta del av scenkonst tillsammans, i köttet, och när jag deltar i Torbjörn LIVE märker jag hur lycklig jag blir över att inte vara ensam på Zoom. Torbjörn får över hundra kommandon under föreställningens gång och jag blir bara så glad över att andra vill vara med och leka.

Många i publiken vill att teatern ska förbli just analog, att det ska vara svett och äkta, kommenterar Hangö Teaterträffs konstnärliga ledare Tom Rejström under den direktsända festivalkvällen på Yle Arenan. Många vill ha bort krimskramset och teknologin. Är vi rädda för utveckling?

Jag kan erkänna: jag vill ha svett och äkthet, och se! Hangö Teaterträff ger mig faktiskt båda. Världen kommer inte att vara sig lik efter coronakrisen, så varför skulle konsten förbli densamma?

Text: Astrid Stenius

Minnesbyrån. Ett chatbotdrama

Koncept, text, planering: Nina-Maria Häggblom. Dramaturgiskt stöd: Otto Sandqvist

Speltid: 20-30 minuter

She She Pop: Kanon Remote.

Idé och koncept: Tatiana Saphir, Per Ehrström, Sinna Virtanen, Salla Loper. Med: Max Bremer, Elmer Bäck, Annika Tudeer

Torbjörn LIVE

Arbetsgrupp/medverkande: Alex Holmlund, Ole Öwre, Joel Forsbacka, Henrik ”Honken” Gullmets, Dennis Storhannus

Kolla på Hangö teaterträffs festivalsändning här.